Ja jösses, nu är det kalabalik här i huset, allt är i en riktigt oreda, det ligger sladdar överallt. och då menar jag överallt. Vår nya soffa kom nämligen imorse, och med den kom projektet att byta Tv rum. så nu är det alltså meningen att vi ska ha ett rum för Tvn och nya soffan, och ett med vitrinskåpet, andra soffgruppen och nya matsalsbordet. Jag har inte riktigt insett anledningen än, men mamma vill, då blir det så.
Blir ingen utgång för mig idag, Petra skulle iväg, och det gör ingenting, för jag är riktigt seg, allt snurrar när jag ställer mig för fort, och hur hade det gått på fyllan?
Äsch, nu har jag iallafall en outfit till nästa halloween. heh.
Mamma och pappa fixar med tvn, jag sitter och bloggar, och ute har snön gått över till regn. rätt bra tycker jag, oktober är två månader förtidigt för snö, så det så.
I morgon åker vi förhoppningsvis till Linköping, till Ikea och Ikano huset den här gången. jag har verkligen längtat efter Ikea. skulle vilja köpa nya ljuslyktor, lite mysartiklar. Men sen kommer jag på att "just fan, jag bor hemma, jag har inte plats för alla mina idéer". Men jaa, jag ju kanske fixa nått. skulle vilja ha det lite finare på mina fönsterbräden, just nu agerar det ena hårproduktshylla, då jag inte har några sladdutag bort till byrån.
Nu ska jag se klart på One Tree Hill avsnittet jag hållt på med sen tre, och sen börja på säsong tre av Veronica Mars.

(nu känns det som "drömkåken" här, det lät som att väggen i andra rummet gick sönder, och min mormor har köpt ett bonsai träd är dom inte fruktansvärt fina?)

When life gives you lemon, don't think to much
När jag var liten var jag inte som alla andra. När de andra fortfarande lekte, tänkte jag. Jag har alltid tänkt mycket. Jag brukade ofta försöka göra en lista i huvudet. En lista på saker som jag först skulle rädda, om mitt hus höll på att brinna ner. Om man vaknade mitt i natten av brandlarmet, vad skulle jag ta med mig ut? Jag kunde tänka jätte länge på det. Vad är det första man tänker när man vaknar upp, känner röken i de nyvakna suddiga ögonen, och branddoften i näsan. Vad är det första? Jag tänkte på kläder, såg mig själv stå utanför huset och titta upp, enbart iklädd min pyamas. sedan kom jag så klart att tänka på allt annat, allt jag lämnat kvar i lågorna, alla fotografier, alla gamla saker, alla minnen. sånt som aldrig någonsin går att få tillbaka. Ibland tänkte jag att jag skulle packa en väska, eller liksom, samla alla minnen på samma plats, nära dörren så man lätt kunde få ut dom. blev alltid lika panikslagen när jag kom på att det inte går, man kan inte vara så paranoid, och det skulle bli fullt i dörröppningen. Stillade paniken genom att tänka att mitt hus aldrig ska få brinna ner, aldrig. Men tyvärr, så kan man ju aldrig riktigt veta. Livet är förutsägbart och så även händelserna i det. och det värsta som kan hända, är alltid att förlora någonting som betyder mycket

pusspuss

Okej. sanningen är den, jag är adopterad
Magnus Uggla är min riktiga pappa

Här är alltså vårat avslutningsfoto som jag nog alltid kommer skratta åt
att vi har stavat fel på information (Martin, jag nämner inga namn)
sen att vi inte ens ser avklädda ut, om man inte heter David och står längst till höger
att Martin lyckas skela med ena ögat
att jag ser ut att bara ha ett huvud
aa, vi ser helt muppiga ut helt enkelt
men vafan, varför inte?

I used to rule the world
Seas would rise when I gave the word
Now in the morning I sleep alone
Sweep the streets I used to own

Skriv på, för klimatets skull

Nu är jag 18 år fyllda
känner mig sjukt vuxen

Måste verkligen tipsa om den här låten
så sjukt fin
älskar verkligen pianot


So I smile and try to mean it
To make myself let go
Cos it's all in the hands
Of a bitter bitter man
<3