When life gives you lemon, don't think to much
När jag var liten var jag inte som alla andra. När de andra fortfarande lekte, tänkte jag. Jag har alltid tänkt mycket. Jag brukade ofta försöka göra en lista i huvudet. En lista på saker som jag först skulle rädda, om mitt hus höll på att brinna ner. Om man vaknade mitt i natten av brandlarmet, vad skulle jag ta med mig ut? Jag kunde tänka jätte länge på det. Vad är det första man tänker när man vaknar upp, känner röken i de nyvakna suddiga ögonen, och branddoften i näsan. Vad är det första? Jag tänkte på kläder, såg mig själv stå utanför huset och titta upp, enbart iklädd min pyamas. sedan kom jag så klart att tänka på allt annat, allt jag lämnat kvar i lågorna, alla fotografier, alla gamla saker, alla minnen. sånt som aldrig någonsin går att få tillbaka. Ibland tänkte jag att jag skulle packa en väska, eller liksom, samla alla minnen på samma plats, nära dörren så man lätt kunde få ut dom. blev alltid lika panikslagen när jag kom på att det inte går, man kan inte vara så paranoid, och det skulle bli fullt i dörröppningen. Stillade paniken genom att tänka att mitt hus aldrig ska få brinna ner, aldrig. Men tyvärr, så kan man ju aldrig riktigt veta. Livet är förutsägbart och så även händelserna i det. och det värsta som kan hända, är alltid att förlora någonting som betyder mycket