skrattar långsamt, det gör för ont

jag måste hela tiden hitta nya saker för att få allt att fungera
så som ett djur som alltid måste hitta mat för att överleva.
all den skit jag varje dag får över mig
tvingar mig att hela tiden hitta saker som får mig att stanna kvar
oftast vet jag inte vart jag ska ta vägen
jag vet inte vad jag ska göra
ska jag fortsätta eller lägga ner
det känns som att det bara är jag som inser det här
i en grupp om två är det bara jag som som ser alla problem
det är jag som ställer mig upp för att ändra
men man kan inte ändra en hel värld utan hjälp
jag skriker ut mina funderingar, mina tankar och inre tårar
tillbaka får jag likgiltlighet och undanflykter
jag försöker få mitt liv att gå vidare, försöker att alltid le
men jag orkar inte, jag orkar inte när det bara är jag som förstår
jag förblir den tjej jag nu har blivit
melankolisk, nedstämd och lättirriterad
jag får klagomål på det, men ingen hjälp tillbaka
jag orkar inte stå kvar i den här sörjan
kommer ingen torrare period snart så drunknar jag i tårar
jag drunknar i mitt hopp om att överleva
mitt hopp om att få tillbaka mig själv

måste bara säga att du skriver väldigt bra, även om du troligtvis hört det förut.