Här sitter jag, en måndag kväll med en grön glasflaska brevid mig, en Carlsberg för att vara exakt.
Den är rumsvarm och faktiskt ganska så äcklig, så där så det skummar varje gång man tar en klunk. ändå så dricker jag, den gör mig lite lugnare, jag behöver bli lite lugn.

Egentligen vet jag inte vad det är som gör mig såhär, eller, det är en blandning av jävligt många faktorer, men vad det är som har överhand vet jag ingenting om, jag vill nog helst inte veta.

Jag skulle vilja kunna hoppa omkring och le hela dagarna, inte tänka på någonting.
Vill att folk ska vända sig om och tänka "jaha, och varför är hon så glad", precis på det sättet som jag alltid gör när jag ser en glad jävla människa. Jag skulle vilja känna mig som den lyckligaste människan på hela jorden.
Men det är jag inte. Det finns nog alltid någon som är gladare.

Och vad är det egentligen som gör en glad?
Jag älskar att vara glad, vem gör inte det.
Ändå finns det alltid någonting som gnager i bakhuvudet, och man är inte sen att ta fram det
minsta lilla grej blossar man upp inom sig, och vips, där försvann den glädjen, snabbare än ljusets hastighet.
En jävligt vanlig kommentar, men varför ens nämna att man bara låtsas vara glad?
är det ens någon idé att fejka när man ändå skriker ut till hela världen att det bara är just, fejkat.

Alla mina sorger har kommit över mig på en gång, i somras var jag lycklig och tänkte att
Här sitter jag och just, höstdepp
Ska försöka ta mig i kragen, se det positiva i livet och inse att lika lite som jag kan vara den lyckligaste på jorden,
lika lite kan jag vara den deppigaste.

Jag mår inte bra, jag mår inte dåligt
och jag känner mig helt neutral.
Jag vet att vissa saker inte är menade att hända alls
vissa är menade att ta slut
och man måste stå för sina handlingar
annars är man inte människa nog att stå på sina egna ben
Jag vet att jag kan vara lycklig, jag kan älska att leva.
Och jag vet, att jag kommer att göra det, när den tiden är kommen, igen