I morgon kan det vara så trevlig att min dator börjar leva igen
den kanske till och med ser dagens ljus, för första gången på länge
känns pinsamt att erkänna det, men jag älskar nog allt den lille plastisen
som sagt, så är den plastig och repig och rikligt använd
men den är min, det är den jag är van vid
och även fast jag har börjat komma in i pappas dator nu
så är det inte samma sak, jag kan inte göra vad jag vill med den.
jag har till och med saknat photoshop
och med min dator igen, så kommer snart vårat projekt igång
There´s no place as home