Emma och jag var och tränade Idag, det nämnde jag igår.

Gick över förväntan men känner nu hur trötta mina stackars omuskulösa armar är.

Jag har svårt att förstå att jag en gång i tiden var rätt så fit.

På den tiden lovade jag mig själv att jag aldrig någonsin skulle bli sambofet.

Men det blev jag.

För min del handlade det inte om att man alltid unnar sig och äter gott när man har någon att sova brevid om nätterna, utan att jag började äta över huvud taget.

Innan åt jag lunch på jobbet, oftast soppa, och sen ett par knäckemackor med ägg på kvällen. 

Däremellan tränade jag som en dåre, minst fem gånger i veckan. Oftast varje dag. Jag tröck även i mig en massa proteinpulver och pwo drycker.

Det slutade med att jag fick sömnproblem, fick dåligt immunförsvar och ofta kräktes om nätterna. 

Men träningen hade blivit ett beroende, och utan den visste jag inte vad jag skulle göra, alltså fortsatte jag.

 

I Juli 2012 kom Erik in i bilden, då kändes det ok att spendera en kväll i soffan, och han åt mat på kvällen så jag började med det jag också.

Jag tränade fortfarande men började prioritera mys i soffan istället

 

Nu mår jag bra. Jag har visserligen gått up åtta kilo sedan dess, och jeansen jag hade då finns inte en chans att knäppa. Jag skulle vilja komma igång med träningen igen,för att bli piggare och skulle jag tappa ett par kilo på köpet är det ingenting jag gråter över. Men i grund och botten mår jag väldigt bra med den jag är, och mina sambokilon är en del av mig. Den här gången ska det vara på mina villkor.